Hemma i trygghetens sköte

Nu, mina kära läsare, har örnen landat. Visserligen va det i lördags, men jag har inte orkat skriva.

Det är så jävla skönt att komma hem ibland. Världens bästa jävla familj har jag också. Det är nästan orättvist. Fan va bra den är. Man kan inte ha det bättre nästan. Jag älskar er mamma, pappa och Frida.

Så.. nu fick jag det ur mig. Skönt att få komma ut ibland. Det ska bli kul att leka med alla mina vänner också! Jag hinner ju inte med alla, men några ska väl kunna slinka med i lite umgänge!
Jag var upp till forsamasten på en liten biltur med syrran, Lina, Olof och Anna (som för övrigt tog körkort idag! GRATTIS!). Det va inte så fruktansvärt överväldigande att skåda detta byggnadsverk, men resan var ju relativt tillfredställande. Olof köpte 5 färska chaminjoner som vi åt i bilen på vägen hem. Tråkigare saker har man väl gjort.

Idag har jag färgat håret också. Det blev vitt. Näe.. men brunt. Som bajs ni vet. Jag är såå sööwt.

Det känns som att det här lovet är slut snart. Fan det har ju knappt börjat! Hur ska man hinna koppla av?! Fast det ska bli kul att komma tillbaka till klassen. Vi har ju bytt grupper nu också så det ska bli spännande. Fantomenbröderna hamnade i samma grupp (dvs jag och Pontus). En stor skvätt kärlek på klassen också för den delen.

Äh. Nu vet ni lite hur det är läget. Bered er på ett betydligt tråkigare inlägg inom kort. Jag har en känsla av att det kommer snart. Things look fucked för herr Sund. Men det blir senare.

Nu ska jag klä på mig och plocka in stärkaren och lira nån jävla blues för jag är en häftig musiker.

Över och ut.

Att lämna en Technodrom

Nu äntligen sitter jag och väntar på tåget. Det går 15.16. Vi har spelat på gallerian och det gick väl ganska bra. Hon som presenterade oss sa fel namn på gruppen. Hon sa John Holmes.. vi heter ju faktiskt Hon Jolms. Det va ganska kul för hon upprepade det flera gånger. Ganska lustigt.

Men åter till Technodromen. För att uttrycka sig enkelt: Det ser förjävligt ut här.

Det har inte riktigt städats sen diverse festande och nu blev jag lämnad här sist av alla så jag fick ta hand om det. "NEJ!" skrek jag mentalt och verbalt rakt ut.
Men ni behöver inte vara jätteoroliga, grabbar (om ni läser det här). Jag och peter plockade ut soporna och slängde lite annat. Det är mest disken som är kvar. Det orkade jag bara inte. Jag är helt jävla färdig. Jag vill hem. NU. Norrhoga <33

Nu ska jag fördriva tiden på bästa möjliga vis. ROBOT CHICKEN.


Tjosan sålänge.

Äggta misär

Snälla slå mig inte för den otroligt sämsta jävla ordvitsen ovan.

Jag tänkte bara säga att jag har gjort ägg.. men vi hade ingen kaviar. Det är i liknande scenarion man faktiskt hatar livet mest. Jag vill inte leva mer. Ge mig bara kaviar så vill jag det. Jävla kaviar att vara slut.. skitliv.

I wanna take you to a gay bar!

Jo tack. Nog sjöng jag Gay Bar tillsammans med Fredrik (som f.ö. finns med i min systers blogg från igår. Mycket lustigt) alltid. Det va ju faktiskt rockkaraoke på Rockbaren igår. Sista apestraight night innan lovet så man måste ju bre på lite! Det gjorde vi också. Jag testade mitt favoritraggmove, dvs hittepåfranska (och JA det har faktiskt fungerat! Visserligen i Wien, men ändå..). Jag fick ragg med en 81:a som hade barn. Hon försökte lura mig att hon inte var intresserad med fraser som "du är väldigt söt, men lite för ung". Sen hånglade hon upp mig. Det blev inget giftemål dock. Dang.
Sen stack vi hem hit efter en del sjungande och ölförtärande. Vi har ju en dålig vana att alltid dra hem efterfesten hit! WHY? Det ser alltid, för att uttrycka mig försiktigt, sataniskt ostädat ut dagen efter (dvs idag).

Dock är det lite charmigt, som jag alltid försöker intala mig. Men om en av våra basister går och lägger sig i det minsta rummet, där vi förvarar alla gamla flaskor och pantburkar, på en röd matta av formen cirkel och faktiskt sover där på golvet hela natten.. då är det ganska charmigt. Värt att tillägga är nog att han faktiskt sovit på den mattan en gång tidigare. Den gången i soffan. Mattan lade han under sig på soffan. Varför är det ingen som vet. Hysteriskt roligt.

Idag är det utvärdering av bluesprojektet i skolan. Vi hade uppspel av alla 18 blueslåtar vi repat på under veckorna. Det lät så jävla bra allting. Jag är så glad att jag får gå med så bra jävla musiker. Tipp fucking topp.
Sen ska våran ensamble, minus Emma, spela på en bröstcancergalagrej på en galleria här i staden imorgon. Klockan halv elva för den delen.

Sen bär det av hemåt..

Uppmuntran med klass

Jag måste säga att det är svårt att bedriva sorgsen gestalt när man har en sån härlig klass som jag. Trots att jag egentligen faktiskt råkar ligga farligt nära botten så letar sig, på något konstigt vis, skratt och glädje fram. Det är jävligt skönt.
Men ändå kan det vara skönt att inte skratta och skoja hela tiden. Jag har gjort det större delen av mitt liv så det har lagt sig  ganska stadigt till rätta i mig som person, men även jag måste få puttra ihop ibland.
Jag känner nästan att jag har en skyldighet att stoja hela tiden, även fast jag verkligen inte har det. Det är väl en "arbetsskada". Men för all del. Det är ju alltid kul att vara glad.

Men som sagt tidigare ska jag försöka att hålla humöret uppe. Jag kan ta hand om det tråkiga när jag stänger dörren till mitt rum hemma.


Det som känns jobbigast är att jag gått runt och väntat så länge på något som förmodligen aldrig skulle blivit något ändå..  med tanke på att det har varit lika jobbigt hela vägen. Hur mycket jag än trodde och ville det så blev det bara inte värt det i slutändan. Nu får jag mest hoppas att det kanske inte måste vara slutet. Dock bör jag väl inte hoppas för mycket den här gången.

Nu ska jag sova. Godnatt.

Ett lite väl öppenhjärtligt inlägg

Jag brukar inte vara den som blottar mitt dunkla innre, men det känns som att det måste ske nån gång. Kanske nu. Kanske inte så mycket roligt att läsa för en stackars förälder, som jag råkar veta läser min blogg, men ändå. Det kan ju vara intressant för dom att veta lite mer om vad som döljer sig bakom de låsta dörrarna.

Hur som helst så är jag nog inne i en ganska fragil period i mitt liv just nu. Det är mycket som händer och jag har inte riktigt grepp om allt. Det är fortfarande toppen i skolan och alla i klassen är underbara och det är bara fint i lägenheten, det är inte det. Det är vad som försiggår utanför skolans väggar. Närmare bestämt privatlivet.
  Alla kanske inte trodde det, men jag har ju faktiskt haft en relation med en människa av det andra könet. Förstås inte bara en, men det är oviktigt just nu. För nu är det bara en som gäller, och det sitter lite lösare än på en skör tråd. Kanske inte alls. Det har gått både upp och ner och jag har haft en hel del hopp om att det faktiskt ska bli bra i en framtid inte alls långt härifrån. Nu däremot känns det mest hopplöst.
  Om nån från klassen läser det här så är det därför jag va lite avslagen idag. Det börjar gå åt pipsvängen, med andra ord.

Jag hade ju en tjej innan också. Då blev jag lämnad för en annan. Om du också läser det här så vet jag att du försökt förklara annat, men jag har fortfarande svårt att tro det, jag är ledsen. Nu håller historien på att upprepa sig.

Jaja. Jag antar att det bara är att svälja som jag brukar göra (och nej jag vill inte höra någora roliga sexskämt om det.. för en gångs skull är jag inte på humör för sånt). Det blir aldrig av att jag gör utlopp för vad jag känner. Det lägger sig nånstans där inne och bubblar istället. Känns lite som att jag förtjänar det varje gång. Jag tar åt mig som att det alltid är mitt fel. Jag vet inte om det är det, men det är något jag gör bara.

Djupt inlägg. Parental Advisory.

Så ligger det till i alla fall. Om ni ser mig i ett annat ansiktsuttryck annat än det jag brukar (   ----> :D  ) så vet ni varför. Ska försöka rycka upp mig. I'll survive.

Slippery Sausage

Idag fick jag ett väldigt roligt sms från en av mina kära klasskamrater.

Vi satt i sofforna mellan replokalerna, där man brukar ta alla pauser och vila öronen. Alla hade nästan gått hem för dagen var slut för länge sen. Ett ständigt upprepande av en Pinklåt hörs genom väggen. Ta om den biten igen, spela början en gång till. Vi tar det "from the top".
Nu inledde jag lite som en novell här men jag ska raskt hoppa till den roliga händelsen.
Här kommer den.
Jag får ett sms där det står följande:
Linus Johansson
"Tänkte bara säga att jag nyss halkade på en korv! Fantastiskt kul"

HUR ROLIGT ÄR INTE DET?! :D


.... det va nog allt för idag.

Wrestling in Finspång

Jo tack. Nog har jag varit och kollat på brottning alltid. Det gör väl alla ibland? Jag tog tåget till kära Finspång för att leka en sväng med Tapper - den åttonde dvärgen. Jenny har i ett tidigare skede av livet sysslat med brottning (hon va rätt bra också, även om det inte hann visa sig på riktigt) och hon är därför väldigt intresserad. Hennes fagre broder Emil är dock fortfarande in the game så man ville ju gärna se honom också. Det gick väl sådär för honom just igår, men för att ha tränat på matta bara två gånger innan tävlingen pga renoverad lokal och komma fyra så va han rätt nöjd ändå!

Sen va det någon, som jag tyvär inte kommer ihåg namnet på, som tävlade där som Jenny påstår kommer bli hur bra som helst och kommer vara med i OS och sånt. Jag tror henne både på hennes ord och på vad jag faktiskt såg. Han piskade mattan (höhö) med hela högen.
Om han börjar tävla för Sverige i framtiden kan jag säga att "jag har ju sett honom tävla i Finspång för länge sen. Toppa det din saltgurka!"



Det är han i rött som kommer bli Sveriges stolthet i brottning i framtiden..

Sen var jag ju såklart hemma hos Jenka också och hade väldigt kul tillsammans med henne och Malin. Det va några århundraden sen jag va där senast, men det va sig likt. Det är svårt att inte sakna Finspång..
Tack och bock för den vistelsen!

Life update

Kära vänner. Nu är det ingen lek längre. Det har mest pratats om det och skämtats om det, utan att man egentligen tänkt göra det, men nu är det ta mig tusan dags. Vik hädan du lathet och ignorans för skapandets konst.
VI SKA TILLVERKA EN KRANG I PAPPMACHÉ!

För er imbiciller till människor där ute som inte vet vem Krang är så menar vi såklart den onda hjärnan (och med "hjärna" menar jag det bokstavligen talat) i Teenage Mutant Ninja Turtles.

Vi bor i Technodromen. Men vart är Krang? Ingen vet. Därför måste vi skapa honom. Vi vet inte när eller hur, men han skall framträda inom en framtid inte allt för avlägsen den vi är i nu.


I övriga livet har vi hållt på med udda taktarter i skolan den här veckan. Det har varit riktigt kul! Lite klurigt, men vi kommer nog smiska rumpa imorgon på uppspelet.
Vi har fått låtarna Seven days (5/4, Sting), Solsbury Hill (7/4, Peter Gabriel), Money (Diverse taktarter, Pink Floyd) och I Hung My Head (9/8, också sting).
Man lär sig så mycket hela tiden. Det är så kul. Det är så jävla kul.

Mina kompisar

Jag tänkte visa för omvärlden hur mina Technodromsambos ser ut. Det är det ju inte så många som vet.

Det här är Christian. Han har nyss fyllt 22 och sjunger jävligt bra. Han är snäll.




Det här är Adam. Han är relativt nyss fylld 20 och spelar väldigt bra gitarr. Han är också  snäll.


Älgar är också människor

Jag visste det inte tidigare, men älgar går viss också på krogen och slåss om den kvinnliga könet. Jag ser framför mig hur herr Älge Tagg i full berusning springer mot sitt ex nya pojkvän för att sen hamna i rätten med en bakfylla han sent ska glömma..


Välkommen till Technodromen

Rävgrytet är numera omdöpt till Technodromen. Här frodas maskinerna i mängder. Följande bilder föreställer de olika maskiner vi ställt in i Maskinrummet (fd "Vardagsrummet"):


Borrmaskin


Toastmaskin


Tandmaskin


Tork- respektive Ljudmaskin


Strykmaskin


Platt- respektive Lysmaskin


Mätmaskin


(Min personliga favorit) Maskinen


Slutligen den mest använda TV-Maskinen

Det finns även numera två Rakmaskiner på bordet, men dessa finns ej dokumenterade för tillfället. Kanske kommer senare.

Alla dessa finns placerade i Maskinparken. Påslagna och i fullt bruk så ofta det går. Det surrar och skakar, precis som maskiner bör göra.
Välkomna till Technodromen.

The word is ÅNGEST

Jo tack. Nu sitter man här.. i resterna av en forna lägenhet. Krigets kanoner har slutat dundra. Kvarlevorna rasslar runt på marken och lugnet har lagt sig. Adam äter chips från golvet.
Då finns det bara en sak att göra..

KOLLA PÅ "DOOM"!



Det är inte långt från botten nu. Det här händer för ofta. Ångesten återkommer allt för ofta i det här huset. Någon gång runt 4 skulle jag tro så bestämmer dom sig för att fylla Linus byxor och fickor och mössa med chips. Det är chips överallt i vardagsrummet. Adam äter dom till filmen.

Men jag lever fortfarande. Mitt nya rum är till belåtenhet och jag hoppas vi kan förhandla fram ett mer permanent besult om förändringen.

Till mor och far:
Ni behöver inte vara oroliga. Vi städar upp röran imorgon. Jag lever och mår br.. Jag lever!
Puss och kram

WHAAAT?!

Ok. Nu ska jag berätta en av de konstigaste händelserna i mitt liv, och då skojar jag inte:

Jag har varit på krogen en kortis med mina vänner Adam och Erik från klassen. Dom tittar på fotbollen (Sverige - Portugal) och dricker öl, men jag har inga pengar och blev väldigt trött. Dels pga nattens bravader, men även för att det va nån tantarmé som satt och gapade några bord bort.
 I alla fall så kommer jag hem till lägenheten där Christian och hans kompisar tillsammans med Linus och Jocke sitter och dricker öl. Jag ska gå in på mitt rum och logga in på MSN för att socialisera lite med Jenny Tapper som meddelat att jag bör attendera till min hem PC. När jag kommer till dörren till rummet och tittar in vrider sig min hjärna ett halvt varv och jag blir nollställd.
Dom satans svindårarna har bytt rum mellan Adam och mig medans vi var borta! ALLA möbler och allt i rummet flyttat till Adams rum och vise versa! DET HADE JAG INTE RÄKNAT MED! Dom hade till och med gjort mysigt och möblerat fint!

Jag fattar inte hur dom hunnit eller orkat! Det är helt sjukt! Jag va borta i lite mer än en timme bara och när jag kommer hem har dom vänt upp och ner på hela huset! Eller iaf våra rum då.. men alltså. Fulla är dom också. Det va helt galet.

Jag älskar mitt liv i Nyköping..

Apestraight Night of DOOM

Ja då var första set över. Födelsedagskalaset var utom denna värld. Fyra svindårar från Timrå är ju här också och ställer till. Jävligt trevliga snubbar. Det va en grymt kul kväll med många sjuka incidenter med honung och öl i bytta. Men det är ju bara lördag, tyvär. Om grabbarna får bestämma är det väl dags igen ikväll. Måste ta semester snart.

Det blir ju mycket pant om inte annat! Vi bidrar till räddandet av naturen via vårt syndande! Det hade säkert varit nån idiot till fascist som köpt all den där ölen annars och sen slängt det i parken. Fy fan för honom. Jag är glad att vi tar på oss det ansvaret. Nån måste ju göra det, och det blev vi. Det accepterar vi.

Det gick förövrigt mycket bra att spela igår! God thaimat fick jag också på kalaset med rektorn som pensionerades. Jag fick till och med avsluta spelningen med att sjunga "Jag ger dig min morgon" till rektorn. Han lutade sig tillbaka och blundade. Det blev succè!

Ja, jag vet hur man smälter en pensionerad rektors hjärta. Jo tack.


Vi ses i syndernas vilseledande dimma.

35 cm svart på IKEA

Vi tog en roadtrip helt enkelt.

Efter skolan hade Fredrik bokat firmabilen (dvs slakthusets egna minibuss som man får låna) för att åka till den stora huvudstaden. Han skulle hämta nån stärkare och hade planerat att kila in på IKEA en sväng. Självklart ville några av oss följa med! Jag däribland. Jag skulle nämligen ÄNTLIGEN få köra lite!

Detta händelserika äventyr var helt klart av högsta rang. Bara den långa resan i bilen var till förnöjelse, då det bjöds på både skratt och sång och snacks (nej, vi är inte ett gäng tjejer), men höjdpunkten var förstås det enorma varuhuset IKEA. Tänk så kul det är att gå runt där varje gång. Dock måste jag säga att det inte var detsamma utan min käre tvillingsjäl Christian Broddesson (nu måste jag ju skriva hela namnet så alla nya svindårar förstår nånting alls av nånting nån gång), men det var kul ändå! Sen fick jag ju såklart köra bil också. Toppklass.


(Jag tyckte jag var så rolig när jag tog den här bilden)

Nu sitter jag här och lyssnar på Kizz. Har köpt lite lampor, glas, bestick och bordsduk och sånt. Christian och Adam hade städat vardagsrummet när jag kom hem. Det gillar jag. Det blir lätt att jag diskar och plockar undan mest, men det är väl för att jag inte pallar matrester på borden. Such a fag.

Imorgon är det dags att spela och sjunga för hela slanten! Sen kommer helvetet att bryta loss.. Christian har födelsedagskalas imorgon också. Det kommer 6 svindårar till, förutom ett gäng från klassen, från Timrå för att gratta sin kära björn. Adjö "kära" lägenhet, hallå apestraight.

You make me spin!

Jag trodde inte att det skulle ske. Jag trodde att det va en omöjlighet när jag först tänkte tanken, men nu skall det hända. Jag ska sjunga leadsång i skolan!

Är det inte fantastiskt? Jag trodde inte man fick göra det ens när man spelade ett instrument. Att det måste vara en sångare som skötte hojtandet. Men men. Tji fick jag! Nu ska jag smälta kvinnornas hjärtan via vår hemmasnickrade 50-talslåt, med egen text och musik (vilket "hemmasnickrat" betyder).

Lotta, sångläraren på skolan, tyckte till och med att det lät bra när vi repade! Hoppas att hon inte bara ville vara snäll. Men nääää.. jag borde ju kunna mer än att knäppa med fingrarna på en metallsträng. På fredag är det rock 'n' roll! Shake it baby!

För övrigt kan jag berätta att vi fick igång vattenpipan igår och satt en stund i köket och hade trevligt. Linus och jag hade låtskrivarmaraton. Vi fick ihop ett bra gäng låtar. Kommer ett samlingsalbum till våren.

Upp och ner upp och ner upp och ner

Inte på humör idag..

Ett inlägg inte helt olikt en dagbok

Nu är det dags att skriva ett mer dagboksliknande inlägg. Jag är inte så mycket för sånna annars, men för tusan getspenor.. nån gång måste jag väl.

Denna vecka går i skapandets och inspelandets tecken. Vi har haft en väldigt grundläggande kurs i hur man använder en studio och ett mixerbord de senaste studiolektionerna och nu är det dags att sätta kunskaperna i verket. Vi ska spela in en låtjävel.
  Vi i våran ensamble (vi är indelade i tre) vid namn "Ensamble 20" ska börja spela in på torsdag.
Det här går inge bra.. det är inte intressant nog.

Jag försöker igen:

Vi har även denna vecka i uppgift att skriva en 50-talslåt. I våra grupper om 6 är vi två och två som tillsammans ska skapa en låt då ska låta som om den kom direkt från femtiotalet. Det visade sig lättare gjort än sagt. Adam och Chris skrev två låtar på nån timme bara (då inkluderat inspelandet av dessa) och jag och Emma är i princip klara redan också. Det här blir toppklass. Med tanke på att vi ha så pass lite lektioner för att göra tid åt just skapandet så får vi nu en massa tid över.
Gud så intressant

Näe. Det här va väl inge kul att läsa? Jag tror jag ska börja ladda upp alla bilder jag tagit och tänkt blogga om tidigare som aldrig blev av pga internetbrist.

Var på eder vakt.

Klockan slår 13.50

Fåglarna kvittrar nedstämt och molnen samlas åter igen på himlen för att diskutera dagens vattenkastning. En kraftansträngning från fru kyla når in i rummet där den livlösa kroppen ligger orörlig. En lätt darrning sätter fart på systemet och ögonen öppnas med ett ryck. Jag har vaknat.

Jo tack. Jag kan beskriva en panikartad uppvakning på eftermiddagen i fina metaforer jag med. Dock va det inte lika graciöst som det låter, vilket är metaforernas jobb.
  Jag vaknade hastigt och märkte att klockan va långt efter kvart över armen och hasade mig in i vardagsrummet där mina kära vapendragare Hertig Adam och Greve Christian satt och skrattade åt GameKillers. Jag åt lite omelett från kylen och deltog i televisionens roande.
  När programmet var slut bytte vi kanal till tv-spelskanalen och fortsatte med vårat Skaffa-alla-gubbar-projekt (Ja, det hade stått på över natten för att få 20 timmars speltid i Vs Mode). När vi avslutat matchen spelade jag till mig Mewtwo och lyckan stod hägrande på dörrmattan. Jag lyfter min späda kropp från fåtöljen och går med stolta steg in i mitt tämligen ostädade rum och loggar in på MSN där jag nu förspiller min ungdom i sakta gemak.
 
Jag älskar mitt liv i Nyköping.

Mungiporna ligger jämna

Kort inlägg innan sängen:

Har någon av samtliga läsare (som numera består av ungefär 9 driftiga individer) hört något larvigare än nyheten att det snart går att skymta en FRU Gårman på gatorna?
Varför?!
Ja, ok det ska vara jämställt.. men vafan. Är inte hela grejen med Herr Gårman själva ordvitsen "Här går man"? Hur lustigt är "Fru går man"?
Det låter mer som en fråga efter ett one night stand på 30-talet..

"Fru, går man? Eller stannar man till frukost?"

Jävla jämo..

Den som inga byxor har

Idag hände något ytters konstigt. Jag tror aldrig att jag varit med om något av samma grad absurditet.
Följande var scenariot:

Vi är påväg hem från skolan på våra cyklar. Vid ett stopp på Gullans (den närliggande kiosken/grillen) för att köpa diverse gotta står en gammal tant. Jag såg henne inte förrän jag var påväg ut, men när jag väl gjorde det blev jag starkt förvirrad. Hon står och klappar händerna och sjunger barnvisor.
Det låter kanske bara normalkonstigt, men det är inte nog med att hon står och ler glatt och sjunger utan hon rimmar dessutom på allt man säger till henne. Den frånvarande högerframtanden gör inte heller saken bättre.

Min käre vän Markus som går i klassen förstod inte vad hon gjorde först utan sjöng med en stund i början. Han trodde att hon var glad att se oss musiker från Rock&Pop-linjen.. men när hon fortsatte sjunga och klappa händerna och rimma så förstod han att det var något som fattades.
Jag skrattade hysteriskt inombords. Dock hade jag inte hjärta att göra det på plats utan krampaktigt ströp kittlandet tills vi var utom räckhåll för hennes psykopatiska gjädjespridande.
Detta var bara för sjukt. Som i en film. Hysteriskt kul.
Hög cred till Norman Bates-tanter.

Jedins Återkomst

A long time ago, in an apartment far far away..

Jo men hallå där! Nu är jag den ståtlige bloggaren tillbaka igen!

Jag ber till storhet om ursäkt för min frånvaro dessa veckor, men jag har inte fått ordning på internet förrän idag. Men nu är jag back on track igen!

Nu vet jag inte ens vart jag ska börja med allt jag bör ha bloggat om, men i sinom tid bör iaf det mesta vara berättat.
.. fast när jag tänker efter är det lite för mycket för att "det mesta" ska stämma. Men "en hel del" kan jag nog sträcka mig till!

Jag kan börja med att säga följande:

JAG HAR DET SKITBRA!
Hela klassen är av högsta rang. Skolan i övrigt är toppklass. Lägenheten är ett rävgryt men med en viss charm. Mina kära vapendragare Adam och Christian, som jag för övrigt bor i detta god forsaken place med, vill jag kalla mina kära rävbröder. Vi delar misären på tre.
Allt är väl inte sol och värme (och när jag säger "värme" menar jag även värmen i lägenheten) på alla fronter, som jag hade trott när jag väl kom ner hit, men i övrig är jag sjukt jävla glad att jag är här.

Att detta blott är ett öppningsinlägg bör noteras. Följande skriverier kommer att handla mer ingående om själva livet här i Nyköping. Det finns en del att ta upp.
Annars vill jag bara säga: Lås in honkatterna, häll ut T-spriten, slätraka vargspenorna, för nu är Apan Den Ondes blogg up and running igen!

RSS 2.0