ApanDenOnde

Jag måste säga att det är svårt att bedriva sorgsen gestalt när man har en sån härlig klass som jag. Trots att jag egentligen faktiskt råkar ligga farligt nära botten så letar sig, på något konstigt vis, skratt och glädje fram. Det är jävligt skönt.
Men ändå kan det vara skönt att inte skratta och skoja hela tiden. Jag har gjort det större delen av mitt liv så det har lagt sig  ganska stadigt till rätta i mig som person, men även jag måste få puttra ihop ibland.
Jag känner nästan att jag har en skyldighet att stoja hela tiden, även fast jag verkligen inte har det. Det är väl en "arbetsskada". Men för all del. Det är ju alltid kul att vara glad.

Men som sagt tidigare ska jag försöka att hålla humöret uppe. Jag kan ta hand om det tråkiga när jag stänger dörren till mitt rum hemma.


Det som känns jobbigast är att jag gått runt och väntat så länge på något som förmodligen aldrig skulle blivit något ändå..  med tanke på att det har varit lika jobbigt hela vägen. Hur mycket jag än trodde och ville det så blev det bara inte värt det i slutändan. Nu får jag mest hoppas att det kanske inte måste vara slutet. Dock bör jag väl inte hoppas för mycket den här gången.

Nu ska jag sova. Godnatt.